Jag förknippar också granris med sorg. Om jag såg någon lägga ner grankvistar, skulle jag nog som lövet säger tro att det hade en särskild betydelse för den döde.

Precis. Det måste vara en historia bakom.

Jag håller med dig.

De var förmodligen skogshuggarkompisar!

På min morfars begravning så lämnade min kusin över en måttstock...ni vet en sån där man vecklar ut, för han hade haft sönder mängder av sådana när han "hjälpte" morfar att bygga. Det var en fin gåva och vi var många som log. Härligt. Så visst bör man kunna ha någon som inte alla andra har, bara det har någon slags anknytning till den döde? Och givetvis inget stötande....;)

Intressant synpunkt som gör att man ser det från ett helt nytt perspektiv.

Jag tycker det var vackert. Också varit med om det vid en begravning, då var det en yngre kille som verkligen levde för att vara i skog och mark och gav på så sätt en fin betydelse i det hela. 

Tror inte man ska fördöma något, vare sig klädsel eller handblomma, vid en begravning, utan ta för givet att det man gör är av respekt till den döde och att han/hon ser ner från himlen och förstår precis och värdesätter den sörjandes tanke. Min man var alltid den som ordnade godisskattjakt på alla familjefester, så mina syskonbarn la godis på hans kista. Det tycker jag var fint.

Jag håller med, man måste förutsätta att man inte gör det för att "jävlas" utan att det har någon speciell betydelse.

Grankvisten hade säkert någon speciell betydelse för den personens relation med den avlidne. Jag tycker att det var fint gjort av personen att lägga grankvisten istället för något mer "korrekt" som köpts i en butik.