Krönika av Tomas Sjödin

I TISDAGS, PÅ SJÄLVASTE LUCIADAGEN, höll jag i ett sista avsked för en kvinna som verkligen var en ljusbärare. Hon fanns till för många, inte minst för sin familj. Genom det som blev deras tid tillsammans hördes oftast hennes smittande skratt. Detta trots att deras liv, precis som våra, innehöll både uppförs- och nedförsbackar. Begravningsgudstjänsten hölls i den vackra S:t Matteuskyrkan på Hisingen. Området runt Herkulesgatan, där kyrkan ligger, är i omdanande och just den här dagen revs i stort sett ett helt kvarter på andra sidan gatan. Monstermaskiner mejade ner hus som vore det papplådor. Stolta byggnader vek ner sig och låg snart som högar av betong, armeringsjärn och damm bakom järnstaketen. Bland rasmassorna kunde man urskilja bitar av väggar med tapeter som vittnade om de människor som där ätit sina frukostar och haft sina arbetsplatser.

Och så bara på andra sidan gatan samlades vi runt en vit kista prydd med röda rosor. I min tradition sker oftast själva överlåtelseakten till orden: "Det som blir sått förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Det som blir sått i ringhet, skall uppstå i härlighet. Det som blir sått svagt, skall uppstå fullt av kraft". Språket är aningen åldrat, men ännu vackert och hoppfullt. Och aldrig har de orden fått ett märkligare ackompanjemang än denna dag. När jag lyfte min hand och läste de årtusendegamla raderna mullrade det runt oss, marken skälvde och bänkarna vi satt på vibrerade.

För mig blev tillvarons karaktär av tillfällighet nästan övertydlig: Vi lever i ett rivningskvarter och är uppsagda till flyttning allihop. Undantagslöst. Jordelivet är en tillfällig historia. Men kistan som vittnar om förlust, sorg och saknad framträdde med den inramningen i ett nytt ljus. Den stod där som en farkost redo att ta av för en längre resa, ett större äventyr. Och aldrig skall jag glömma det ljusa avskedet till ljudet av fallande väggar och tak. Och den vita kistan mitt i alltihop. Den långa resan tog inte bara slut där. Det var där den började, på Herkulesgatans avskjutningsramp.

Tomas Sjödin

Tomas föddes i Kramfors och växte upp inom pingströrelsen, där han senare verkade som pastor och förkunnare. Han har också arbetat med TV-produktion inom rörelsens bolag TV-Inter. Från mitten av 1990-talet har Sjödin dock varit verksam huvudsakligen som skribent och författare.

Sjödins skrivande, såväl böcker som krönikor i diverse tidningar och tidskrifter, är ofta självbiografiskt och har en tonvikt på vardagen. Som en röd tråd genom de självbiografiska böckerna finns livet med, och förlusten av, de båda sönerna med fortskridande hjärnsjukdomar. Sjödin återvänder inte sällan till författaren Birger Norman i sina böcker, inte minst i romandebuten Tusen olevda liv finns inom mig (2011).

Han var Sommarpratare 2004 och 2006 och Vinterpratare 2011, 2013, 2014, 2016 och 2018. Julen 2013 gästade Tomas Sjödin SVT:s julvärd Petra Mede[7] och våren 2013 medverkade han i SVT-programmet När livet vänder, med Anja Kontor. 2005 gjorde han debut som sångtextförfattare på albumet "Hemlängtan" i samarbete med Manna från Göteborg.

Sjödin är också känd från olika ekumeniska sammanhang där han ofta medverkat som föreläsare, inspiratör och förkunnare. Hans samarbete med biskop emeritus Martin Lönnebo i bland annat TV-gudstjänster och bok är en del av detta. Tomas Sjödin är sedan årsskiftet 2005-2006 anställd som pastor vid Smyrnakyrkan i Göteborg som är Sveriges näst största pingstförsamling.

Källa: Wikipedia