Kerstin Christensen

Jan ByrmoVästra Götaland



1938-03-15, Västra Götaland

2007-10-02, Västra Götaland

Till dig

Du sa alltid att jag var som din dotter. Att jag var lik Christina, som var din riktiga dotter som dog när hon bara var 18-19 år. Nästan lika gammal som jag är nu. Jag berättade allt för dig, om självskadebeteende, mobbning, min historia.. Du blev förtvivlad. Du tröstade mig, och du förstod. Du är inte nära släkt, du är farmors syster. Men jag var så lik Christina, både i sättet och lite grann utseendet.

Du var inte gammal när du dog. Du var 60 eller något? Eller mer? Mindre? För det var många år mellan dig och farmor. Jag stod dig så nära. Några veckor efter att jag berättade min historia för dig, så fick jag veta av farmor, att du hade cancer. Jag blev förtvivlad, grät, skrek. Jag såg dig på sjukhuset, när du var påväg att dö. Jag grät och gick sedan på din begravning. Jag hatade att gå på din begravning.

Jag skulle hellre velat vara med när du gifte dig. Fast det var långt innan jag föddes. När pappa var liten. Jag berättade hela min livshistoria, och sen dog du. Tänk om det var mitt fel? Tänk om jag orsakade detta? Dumma cancer, dumma MIG. Jag blir tårögd när jag skriver detta. Tårarna droppade ner för kinden. Jag vill vara hos dig, älskade Kerstin.

Kondoleans

Tänd ett ljus