Till min son Markus

Att inse det ofattbara
och förstå att du inte finns mer
är svårt, jobbigt och tungt.
Jag måste gå vidare och lära mig
att leva utan dig.
Mina tankar dröjer sig kvar och
minnen seglar förbi.
Jag är så oerhört stolt över dig
och jag älskar dig så mycket.
Inuti mig finns det ett hål, ett tomrum
bara avsett för dig.
Jag måste fylla detta tomrum, med
minnen och kärlek av dig.
För du kommer alltid att finnas kvar hos mig.
Hur lång tid det går, så kan ingen ta din plats i mitt hjärta.

Din Mamma

Två dagar innan det totalt obegripliga hände satt du Markus och skratta i min soffa tillsammans med Noel och mig,
du sände ut kärlek och framtidshopp och var precis så oförstörbar och vacker som du alltid var, och när låten gick som du ville rappa till lyssnade vi som hökar, i hopp att kunna säga "den där får du jobba lite på", men det blev tvärtom.
Du tog oss med storm, en spontan applåd bröt ut och ett bombardemang av positiv energi fick du, för du hade tagit nya steg igen, som du så ofta gjorde, min älskade vän

Skrivet av: Kent Bengtsson Fredag 17 December 2010