Krönika av Tomas Sjödin

JAG KOMMER PÅ MIG SJÄLV med att alldeles för ofta avsluta spontana möten med meningar som "Vi måste träffas snart!" eller "Vi måste ses någon gång!" Nu undrar jag när detta "någon gång" egentligen infaller? Tusen andra saker skjuter in sig emellan och förpassar de där mötena till obestämd framtid. Och hela tiden vet man att man förr eller senare kommer till den punkt då man skall vända sig om en sista gång, ta farväl av det liv man fick och att det då inte går att skjuta på saker längre. Det är en allvarlig tanke. Och sporrande. För så länge livet pågår är "någon gång" alltid inom räckhåll.

Jag går in och ut på våra sjukhus i storgöteborg. Inte sällan är jag kallad dit för att växla några ord med en människa vars jordeliv går mot sitt slut. Det som viskas i sådana situationer stannar där, men ett mönster framträder: All tvärsäkerhet är borta, strunt blir strunt, ingen pratar om Thailandsresor som aldrig blev av eller att man inte hann byta kök. Alla pratar om samma sak: relationen till de människor man älskar. Och så undrar jag: Varför ska det vara svårt att ta den insikten och backa in den i det liv som pågår? Bestämma sig för att ge plats för det viktiga medan vi ännu har chansen.

För ett par år sedan kom Bronnie Wares bok The top five regrets of the dying. Historien bakom boken är att låtskrivaren och sjuksköterskan Bronnie Ware fick för sig att starta en blogg. I den skrev hon kring tre teman: resor, det som hon kallade för det naturliga livet, och så ovanliga pungråttor. Några få följde hennes texter. Det var när hon lade till sitt fjärde ämne som något började hända. Under de åtta år hon arbetat med palliativ vård, vård i livet slutskede, hade hon dagligen pratat med döende patienter. Hon fann en förvånande samstämmighet i vad dessa samtal kom att handla om och bestämde sig för att lista de ämnen som oftast återkom. Under rubriken "Regrets of the dying" (vad döende ångrar) lade hon ut de fem vanligaste temana i sin blogg. Hon skriver i bokens förord att bloggen plötsligt fick vingar och ganska snart hade åtta miljoner människor läst hennes korta text. Etthundrasextiosju ord. Inte mer. Inte mindre. Här följer dessa teman lite fritt översatta:

Jag ångrar att jag lät mig styras av andras förväntningar.

Jag ångrar att jag jobbade så mycket.

Jag ångrar att jag inte hade mod att sätta ord på mina egna känslor.

Jag ångrar att jag inte vårdade kontakten med mina vänner.

Jag ångrar att jag inte tillåtit mig själv att vara lite lyckligare.

Jag tror nu inte att det är särskilt sunt att leva sina dagar i tanken på att man en gång skall dö, men att någon gång ibland checka av att det inte är det viktigaste man ständigt skjuter framför sig med ord och meningar som "Vi måste ses någon gång" kan vara mödan värt. Bronnie Wares lista kan mycket väl tjäna som ett underlag för en sådan avstämning. "Någon gång" kommer inte av sig självt. Man får allt baxa in i det i sin kalender.

Tomas Sjödin

Tomas föddes i Kramfors och växte upp inom pingströrelsen, där han senare verkade som pastor och förkunnare. Han har också arbetat med TV-produktion inom rörelsens bolag TV-Inter. Från mitten av 1990-talet har Sjödin dock varit verksam huvudsakligen som skribent och författare.

Sjödins skrivande, såväl böcker som krönikor i diverse tidningar och tidskrifter, är ofta självbiografiskt och har en tonvikt på vardagen. Som en röd tråd genom de självbiografiska böckerna finns livet med, och förlusten av, de båda sönerna med fortskridande hjärnsjukdomar. Sjödin återvänder inte sällan till författaren Birger Norman i sina böcker, inte minst i romandebuten Tusen olevda liv finns inom mig (2011).

Han var Sommarpratare 2004 och 2006 och Vinterpratare 2011, 2013, 2014, 2016 och 2018. Julen 2013 gästade Tomas Sjödin SVT:s julvärd Petra Mede[7] och våren 2013 medverkade han i SVT-programmet När livet vänder, med Anja Kontor. 2005 gjorde han debut som sångtextförfattare på albumet "Hemlängtan" i samarbete med Manna från Göteborg.

Sjödin är också känd från olika ekumeniska sammanhang där han ofta medverkat som föreläsare, inspiratör och förkunnare. Hans samarbete med biskop emeritus Martin Lönnebo i bland annat TV-gudstjänster och bok är en del av detta. Tomas Sjödin är sedan årsskiftet 2005-2006 anställd som pastor vid Smyrnakyrkan i Göteborg som är Sveriges näst största pingstförsamling.

Källa: Wikipedia